anonymasara

Jag håller vad jag sa!
Dagen har änså länge varit ett helvete, h*n jag går efter på dagen fick ett utbrott vart själv hela chockad över hur fort det gick, såg verkligen i barnets ögon hur chockad h*n också var. Fick slag, sparkar och h*n klöste mig på armarna, ville bara gråta när jag såg hur frustrarad h*n var, men sen lugnade h*n ner sig och kröp upp i mitt knä och bara storgrät, h*n sa "vet inte varför det ble vså, det abra exploderade i hjärnan". Förstå vad h*n måste stå ut med varje dag, inte kunna kontrollera sig själv, det bara händer och det är först efteråt h*n kan se att h*n gjort något fel, och då blir h*n så besviken på sig själv. man vill liksom bara hjälpa, men man vet inte hur!
Det hela slutade iallafall fint..

Vill bara hem och lägga mig under täcket nu, någon frivillig som vill gå runt i täby med mig i 2 timmar idag och sen åka hem själv för jag ska till Mölarhöjden, inte? jag trodde väl det..

Hörs senare..